Fortsättningen på "Sanning och Konsekvens"

Dörren öppnades på glänt. Där stod Karin och spelade på sin flöjt. Jag gick försiktigt in för att inte störa henne. Jag satte mig ned på soffan och Karin kollade bak snabbt. Där såg hon mig sitta på soffan. Hon var vansinnig på mig.
- Vad gör du här? Stick, skrek Karin till mig.


Sedan sprang hon iväg. Jag reste mig upp och sprang efter henne direkt. Jag kom fram till hennes rum och jag knackade på dörren.
- Karin snälla öppna, det är jag Nora.
- Jag vill inte ha dig här, gå din väg.
- Jag är så ledsen Karin, snälla förlåt mig.
-Jag vet inte om jag kan förlåta dig.


Karin öppnade dörren försiktigt. När Karin hade öppnat dörren så gick jag fram till Karin och kramade henne. Karin stod bara helt still. Sedan knuffade hon bort mig.
- Gå härifrån, jag tänker aldrig mer prata med dig Nora.


Jag gick bestämt därifrån. Jag gick ut ur ytterdörren och gick sakta hemåt. När jag kom hem gick jag in i mitt rum och drämde till dörren. Jag la mig på min säng, jag var så trött att jag somnade direkt.

Dagen därpå var det skola. Jag ville verkligen inte gå dit. Jag gick ut genom min dörr, och in till sin mammas rum och frågade henne.

- Mamma jag mår inte så bra idag, snälla kan jag få stanna hemma idag?
- Nej nu får du ta på dig dina ytterkläder och gå till skolan, sa mamma.


Jag tog på mig mina ytterkläder och gick till skolan sur. När jag kom till skolan så pratade alla om festen hemma hos Fanny. Jag blev så irriterad så jag sprang därifrån. När jag kom fram till klassrummet så stod Sabina och “gänget” med henne.

- Haha bra jobbat på festen Nora, sa Sabina och skrattade.
- Jag borde aldrig ha gjort det. Jag är inte en sådan elak människa, som du har blivit Sabina. Du har förändrats så sjukt mycket. Prata aldrig med mig mer igen, skrek jag till henne.


Sabina stod där helt överraskad. Fanny repeterade allt jag skrek och  flinade för sig själv.
-  Gud så omogen du är Fanny, sa Sabina tyst.
- Vad sa du? undrade Fanny.
- Nej det var inget, sa Sabina.

Sabina gick därifrån. Fanny gick långsamt efter henne.

- Haha såg du hur Karin sprang därifrån? Jag tycker att hon förtjänade det, sa Fanny till Sabina.
- Men lägg ner Fanny.
Vadå. tyckte inte du att hon förtjänade det? undrade Fanny.

- Nej, det var det elakaste vi någonsin har gjort mot någon. Jag ångrar mig så mycket.
utbrast Sabina.

- Jaha, du har tydligen blivit den gamla töntiga Sabina ingen. Du är ute ur gruppen, sa Fanny.
- Ja okej, sa Sabina.
- Vadå, tycker du att det är okej?
- Ja .Precis nu har jag insett vilken dålig människa du är.


Fanny stod kvar där helt själv. Hon kunde inte tro sina ögon. Att Sabina vågade stå upp för sig själv och säga vad hon tyckte, det trodde aldrig Fanny att hon skulle göra.